konstruktion
Violinen har en mycket strikt reglerad utformning och idealet är att i stort eftersträva de cremonesiska mästarviolinerna från 1700-talet. Den senaste förändringen av violinens konstruktion kom på mitten av 1800-talet, då greppbrädan böjdes bakåt och stallet höjdes, för att violinen skulle klara en högre grad av anspänning i strängarna.
Nya innovationer leder ofta till lägre värde för färdigbyggda instrument och professionella violinmakare håller sig till beprövade kort. Ingen kan säga om det skulle gå att utveckla konstruktionen ytterligare, och endast hobbybyggare, som inte har någon månadslön att riskera, har möjlighet att chansa med nya konstruktionsmetoder eller ny design.
Kroppen
Violinens resonanskropp består av lock, sarg (kanter) och botten. Locket tillverkas av gran, som är ett mjukt träslag. Vanligen användes alpgran som växer långsamt, och därför har mer jämntjocka årsringar eftersom sommar- och vinterved blir mer lika än hos mer snabbväxande granar. Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, nästan uteslutande lönn. Vanlig lönn kan användas, men sykomorlönn från Central- och Sydeuropa har en vackrare flamning. Sykomorlönn av god kvalitet finns till exempel i före detta Jugoslavien. Den 1,1 - 1,2 mm tjocka sargen är basad (böjd) med hjälp av värme och fukt till sin rätta form. I locket hittar man två f-hål som släpper ut ljudet ur resonanskroppen. Ljudet fortplantas från strängarna till resonanslådan via stallet som strängarna vilar på. En viktig komponent för att fördela ljudvibrationerna mellan lock och botten är ljudpinnen, en träpinne som är inklämd mellan lock och botten inuti violinen, strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strängen). På bassidan sitter en basbjälke limmad på lockets insida utmed nästan hela lockets längd. Denna stagar upp locket, och förstärker bastonerna. Längs både lockets och bottnens kant är en inläggningsåder monterad. Denna skyddar kanten på lock och botten samt utgör en dekoration.
Övriga delar
Monterad på violinkroppen sitter halsen, även den tillverkad av sykomorlönn. Halsen slutar i skruvlådan som längst upp oftast har en snidad figur som kallas snäckan. På halsens ovansida under strängarna finns en greppbräda, vanligen av ebenholtz. Greppbrädan tillverkas av ett hårt träslag eftersom vibrationer från strängarna då de trycks ner och fett och smuts från fingrarna innebär ett kraftigt slitage. Greppbrädan kan med jämna mellanrum behöva slipas (egentligen används en hyvel för detta ändamål men termen slipa är ändå vanligast), eftersom gropar i den kan inverka negativt på tonen. Greppbrädan ger också stadga åt halsen. Mellan greppbrädan och skruvlådan sitter den så kallade översadeln där strängarna vilar i var sin skåra. Skåran bör inte vara djupare än halva strängdiametern.
En violin har i allmänhet två olika mekanismer för stämning, stämskruv respektive finstämmare. Mellan snäckan och greppbrädan sitter skruvlådan, där de koniska (och ogängade) stämskruvarna sitter i brotschade hål med samma konicitet som stämskruvarna. Varje sträng är upplindad kring sin stämskruv. Genom att vrida på skruven kan strängen spännas och slackas. I allmänhet monteras även små finstämmare av metall i strängens andra ända, i stränghållaren eller möjligen på strängen mellan stallet och stränghållaren. Finstämmarna har en mindre utväxling än stämskruvarna och gör det lättare att göra små justeringar av stämningen. Finstämmarna anses dock påverka klangen, och klassiska violinister brukar undvika att använda finstämmare utom möjligen på e-strängen. På senare tid har stränghållare med inbyggda finstämmare dykt upp på marknaden och eftersom dessa inte förkortar avståndet mellan strängens fästpunkt och stallet bör de inte påverka klangen negativt.
I ett hål i sargen mitt emot halsen sitter stränghållarknappen. Runt stränghållarknappen fästs stränghållaren via en sena. Stränghållaren används för att fästa strängarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas antingen av ebenholtz eller av metall. Strängarna kan fästas vid stränghållaren på lite olika sätt, beroende om man har finstämmare eller ej och i så fall vilken konstruktion dessa har. Där stränghållarsenan löper över lockets kant finns en bit ebenholtz infäst i locket. Detta lilla skydd för locket kallas nedersadel. Vanligen monteras ett hakstöd (eller hakhållare) på bassidan intill alternativt över stränghållaren.
Strängar
Ursprungligen tillverkades violinsträngar av djursenor eller tarm från får. På 1700-talet började man spinna om de lägsta strängarna med silver för att de skulle kunna göras tunnare. Idag är nästan alla sensträngar omspunna med antingen aluminium eller silver. I början av 1900-talet kom nästa uppfinning: stålsträngar. Stålsträngar har en kärna av stål, omspunnen med aluminium eller silver. Stålsträngen är mer hållbar än sensträngen, och håller stämningen mycket bättre. Numera finns även syntetsträngar, där stålkärnan bytts ut mot nylon eller perlon. Syntetsträngarna har blivit mycket populära, eftersom tonkvaliteten liknar sensträngen samtidigt som de håller stämningen bättre även om stålsträngar fortfarande håller stämningen bäst. Många violinister anser att sen- och syntetsträngar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strängtyp och vilket märke som är bäst varierar från person till person. Det är inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strängar av olika sort. Några olika märken av strängar är Corelli, Jargar, Kaplan, Larsen, Prim, Pirastro och Thomastik.
Stämning
Den grundläggande stämningen av en violin är g-d1-a1-e2. Inom folkmusiken förekommer det att man stämmer om violinen vilket kallas , omstämt eller förstämt. Förstämning gör det enklare att spela i vissa tonarter, och underlättar spel med lösa strängar som borduner. Inom konstmusiken anses omstämning av violinen numera vara skadligt för instrumentet, men fram till 1700-talet förekom det och var känt som scordatura.
Violinmakare
De mest ansedda violin- eller violinmakarna är de italienska mästarna som verkade i Cremona under sent 1600-tal och större delen av 1700-talet. Få är de som inte har hört talas om något eller några av namnen Stradivarius, Guarneri del Giesu, Amati och Maggini, och instrumenten från denna epok är mytomspunna och har blivit normbildande och kopierade sedan dess. Det har tvistats länge om vad hemligheten bakom de gamla mästarviolinerna är och ingen kan säga det än idag.
Under 1800-talet hade den tyska violinbyggarkonsten högre anseende än den italienska och Joseph Stainer var det främsta namnet. Mittenwald i Bayern är centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av alpgran. Än idag finns många violinmakare i Mittenwald och en av de främsta skolorna i ämnet ligger där.
Bland svenska hantverkare har Lindholm i Stockholm varit ett känt namn under 1900-talet. Av nu verksamma violinmakare har Jan Larsson i Lima ett gott anseende.
(från Wikipedia - den fria encyklopedin)
Nya innovationer leder ofta till lägre värde för färdigbyggda instrument och professionella violinmakare håller sig till beprövade kort. Ingen kan säga om det skulle gå att utveckla konstruktionen ytterligare, och endast hobbybyggare, som inte har någon månadslön att riskera, har möjlighet att chansa med nya konstruktionsmetoder eller ny design.
Kroppen
Violinens resonanskropp består av lock, sarg (kanter) och botten. Locket tillverkas av gran, som är ett mjukt träslag. Vanligen användes alpgran som växer långsamt, och därför har mer jämntjocka årsringar eftersom sommar- och vinterved blir mer lika än hos mer snabbväxande granar. Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, nästan uteslutande lönn. Vanlig lönn kan användas, men sykomorlönn från Central- och Sydeuropa har en vackrare flamning. Sykomorlönn av god kvalitet finns till exempel i före detta Jugoslavien. Den 1,1 - 1,2 mm tjocka sargen är basad (böjd) med hjälp av värme och fukt till sin rätta form. I locket hittar man två f-hål som släpper ut ljudet ur resonanskroppen. Ljudet fortplantas från strängarna till resonanslådan via stallet som strängarna vilar på. En viktig komponent för att fördela ljudvibrationerna mellan lock och botten är ljudpinnen, en träpinne som är inklämd mellan lock och botten inuti violinen, strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strängen). På bassidan sitter en basbjälke limmad på lockets insida utmed nästan hela lockets längd. Denna stagar upp locket, och förstärker bastonerna. Längs både lockets och bottnens kant är en inläggningsåder monterad. Denna skyddar kanten på lock och botten samt utgör en dekoration.
Övriga delar
Monterad på violinkroppen sitter halsen, även den tillverkad av sykomorlönn. Halsen slutar i skruvlådan som längst upp oftast har en snidad figur som kallas snäckan. På halsens ovansida under strängarna finns en greppbräda, vanligen av ebenholtz. Greppbrädan tillverkas av ett hårt träslag eftersom vibrationer från strängarna då de trycks ner och fett och smuts från fingrarna innebär ett kraftigt slitage. Greppbrädan kan med jämna mellanrum behöva slipas (egentligen används en hyvel för detta ändamål men termen slipa är ändå vanligast), eftersom gropar i den kan inverka negativt på tonen. Greppbrädan ger också stadga åt halsen. Mellan greppbrädan och skruvlådan sitter den så kallade översadeln där strängarna vilar i var sin skåra. Skåran bör inte vara djupare än halva strängdiametern.
En violin har i allmänhet två olika mekanismer för stämning, stämskruv respektive finstämmare. Mellan snäckan och greppbrädan sitter skruvlådan, där de koniska (och ogängade) stämskruvarna sitter i brotschade hål med samma konicitet som stämskruvarna. Varje sträng är upplindad kring sin stämskruv. Genom att vrida på skruven kan strängen spännas och slackas. I allmänhet monteras även små finstämmare av metall i strängens andra ända, i stränghållaren eller möjligen på strängen mellan stallet och stränghållaren. Finstämmarna har en mindre utväxling än stämskruvarna och gör det lättare att göra små justeringar av stämningen. Finstämmarna anses dock påverka klangen, och klassiska violinister brukar undvika att använda finstämmare utom möjligen på e-strängen. På senare tid har stränghållare med inbyggda finstämmare dykt upp på marknaden och eftersom dessa inte förkortar avståndet mellan strängens fästpunkt och stallet bör de inte påverka klangen negativt.
I ett hål i sargen mitt emot halsen sitter stränghållarknappen. Runt stränghållarknappen fästs stränghållaren via en sena. Stränghållaren används för att fästa strängarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas antingen av ebenholtz eller av metall. Strängarna kan fästas vid stränghållaren på lite olika sätt, beroende om man har finstämmare eller ej och i så fall vilken konstruktion dessa har. Där stränghållarsenan löper över lockets kant finns en bit ebenholtz infäst i locket. Detta lilla skydd för locket kallas nedersadel. Vanligen monteras ett hakstöd (eller hakhållare) på bassidan intill alternativt över stränghållaren.
Strängar
Ursprungligen tillverkades violinsträngar av djursenor eller tarm från får. På 1700-talet började man spinna om de lägsta strängarna med silver för att de skulle kunna göras tunnare. Idag är nästan alla sensträngar omspunna med antingen aluminium eller silver. I början av 1900-talet kom nästa uppfinning: stålsträngar. Stålsträngar har en kärna av stål, omspunnen med aluminium eller silver. Stålsträngen är mer hållbar än sensträngen, och håller stämningen mycket bättre. Numera finns även syntetsträngar, där stålkärnan bytts ut mot nylon eller perlon. Syntetsträngarna har blivit mycket populära, eftersom tonkvaliteten liknar sensträngen samtidigt som de håller stämningen bättre även om stålsträngar fortfarande håller stämningen bäst. Många violinister anser att sen- och syntetsträngar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strängtyp och vilket märke som är bäst varierar från person till person. Det är inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strängar av olika sort. Några olika märken av strängar är Corelli, Jargar, Kaplan, Larsen, Prim, Pirastro och Thomastik.
Stämning
Den grundläggande stämningen av en violin är g-d1-a1-e2. Inom folkmusiken förekommer det att man stämmer om violinen vilket kallas , omstämt eller förstämt. Förstämning gör det enklare att spela i vissa tonarter, och underlättar spel med lösa strängar som borduner. Inom konstmusiken anses omstämning av violinen numera vara skadligt för instrumentet, men fram till 1700-talet förekom det och var känt som scordatura.
Violinmakare
De mest ansedda violin- eller violinmakarna är de italienska mästarna som verkade i Cremona under sent 1600-tal och större delen av 1700-talet. Få är de som inte har hört talas om något eller några av namnen Stradivarius, Guarneri del Giesu, Amati och Maggini, och instrumenten från denna epok är mytomspunna och har blivit normbildande och kopierade sedan dess. Det har tvistats länge om vad hemligheten bakom de gamla mästarviolinerna är och ingen kan säga det än idag.
Under 1800-talet hade den tyska violinbyggarkonsten högre anseende än den italienska och Joseph Stainer var det främsta namnet. Mittenwald i Bayern är centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av alpgran. Än idag finns många violinmakare i Mittenwald och en av de främsta skolorna i ämnet ligger där.
Bland svenska hantverkare har Lindholm i Stockholm varit ett känt namn under 1900-talet. Av nu verksamma violinmakare har Jan Larsson i Lima ett gott anseende.
(från Wikipedia - den fria encyklopedin)
