historik
Violin (fiol) är det vanligaste stråkinstrumentet, och stråkfamiljens sopran. Violinen har fyra strängar, vanligen stämda i kvinter med strängarna g (lägst), d1, a1 och e2 (högst). Noter för violin skrivs oftast i G-klav (diskantklav). Ljudet skapas oftast av att en stråke dras mot strängarna. Det är också relativt vanligt att man knäpper på strängarna med pekfingret (pizzicato). Den som spelar violin kallas ofta violinist, särskilt inom klassisk musik. Inom den svenska folkmusiken är den som spelar violin själva urtypen för en spelman.
Oftast säger man att violinen härstammar från Italien. Den är en utvecklig ur de äldre stråkinstrumenten lira, rebec, fiddla och den något senare lira de braccio, (armviola). Den sistnämnda uppstod någonstans i skiftet mellan 1400- och 1500-tal. Dessa tidiga stråksintrument var folkliga instrument som bland annat spelades till dans. Idag återfinns denna typ av instrument nästan enbart på museer.
Viola da braccio hade tre strängar stämda g, d1 och a1. När detta kompletterades med en låg c-sträng var stämningen densamma som altviolinen, som senare utvecklades ur detta instrument. Vid 1500-talets mitt utvecklades ett instrument med en hög e-sträng, och alltså samma stämning som dagens violiner. Violinen som vi känner den anses vara etablerad kring 1560. Vid skiftet mellan 1500- och 1600-tal blev violinen ett respekterat instrument och blev fort ett mycket viktigt musikinstrument såväl i konstmusik som i folklig underhållning och i folkmusik. Under 1600-talets senare del nådde violinen Sverige.
Barockviolinernas kortare hals med mindre vinkel mot violinkroppen gav en klang mera rik på övertoner. De flesta instrument från denna tid är dock ombyggda för att motsvara 1800-talets krav på ljudstyrka men vid framföranden av äldre konstmusik används ibland rekonstruktioner av äldre instrument, barockvioliner.
(från Wikipedia - den fria encyklopedin)
Oftast säger man att violinen härstammar från Italien. Den är en utvecklig ur de äldre stråkinstrumenten lira, rebec, fiddla och den något senare lira de braccio, (armviola). Den sistnämnda uppstod någonstans i skiftet mellan 1400- och 1500-tal. Dessa tidiga stråksintrument var folkliga instrument som bland annat spelades till dans. Idag återfinns denna typ av instrument nästan enbart på museer.
Viola da braccio hade tre strängar stämda g, d1 och a1. När detta kompletterades med en låg c-sträng var stämningen densamma som altviolinen, som senare utvecklades ur detta instrument. Vid 1500-talets mitt utvecklades ett instrument med en hög e-sträng, och alltså samma stämning som dagens violiner. Violinen som vi känner den anses vara etablerad kring 1560. Vid skiftet mellan 1500- och 1600-tal blev violinen ett respekterat instrument och blev fort ett mycket viktigt musikinstrument såväl i konstmusik som i folklig underhållning och i folkmusik. Under 1600-talets senare del nådde violinen Sverige.
Barockviolinernas kortare hals med mindre vinkel mot violinkroppen gav en klang mera rik på övertoner. De flesta instrument från denna tid är dock ombyggda för att motsvara 1800-talets krav på ljudstyrka men vid framföranden av äldre konstmusik används ibland rekonstruktioner av äldre instrument, barockvioliner.
(från Wikipedia - den fria encyklopedin)